Funderingar återigen
3 år sedan mitt knähelvete började. Jag har fått så många bud om mitt knä så det inte är sant. Jag tror att jag totallt har träffat 10-15 ortopedläkare. Har nog fått alla sorts dianoser, meniskruptur, avdraget korsband, uttänjt ledband, broskskada, skador på lårbenet, förflyttning av lårbenet, avdraget knäskålsligament och lösa benbitar i knät. Alla läkare som jag har träffat säger direkt att jag måste sluta med idrott och aktivitet och endast köra rehab. Trots detta är jag en idrottstjej som inte ger upp. Jag ska tillbaka till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Det är en sak om jag gör cameback och känner att risken är för stor att något kommer hända och det är instabik. Eller om smärtan är alldeles för kraftig. Det är dock ett helt år tills jag får chansen att testa om mitt knä kommer hålla för framtiden. Det roliga är att den ena sekunden känner jag mig jättepepp på att köra på och genomföra operationen och komma tillbaka så mycket starkare och andra sekunden så vet jag indirekt att det inte kommer ske då smärtan kommer öka mycket och mitt knä kommer ändra sin anatomi. Hela min knäskål ska allstå flyttas. Jag är så inte redo.
