Less
Jag är så less, jag är något så fruktansvärt less på hela min situation. I 8 veckor har ärret varit öppet. Det är väldigt infekterat och den dubbla dosen antibiotika hjälper fan inte ett skit. Jag har tagit över 300 tabletter med antibiotika och möget vägrar ge sig. Jag skiter fullständigt i resten av knät för tillfället bara detta sår vill läka. Var idag i Malmö igen och absolut inget nytt sades. En ny odling togs och på med massa saker, som ättika!. Kravet jag hade i måndags och bokade tid var att de skulle göra något, spelar ingen roll, bara någonting. Där började de prata om akuten och massa saker. Det enda de gjorde idag var en ny odling. Jag orkar inte, jag har ett sår på mitt knä som har varit öppet i två fucking månader. Skär väck det tyckter jag men enligt läkaren är risken för stor att jag får en infektion i leden. Jag bryr mig allvarligt inte, det kan behandlas med antibiotika IV. Rehabiliteringen står helt still. Läkarens ordination till rehab är endast rörelseträning och absolut ingen belastning. Jag har som sagt absolut inte närmare ett normalt liv än efter operationen. Jag visste att det skulle bli kämpigt efteråt men jag trodde aldrig på ett sådant helvete detta är. Jag ångrar denna operationen, i 10 veckor har jag ångrat att Nyqvist satte skalpellen i mitt knä. Varför gick jag med på att såga av min knäskål? Varför? Jag överlevde innan operationen. Dock var jag så naiv att jag inte bara ville överleva utan jag ville leva också.
