Snurrande tankar
En tredje operation skall göras om 2 veckor. Tre knäoperationen tycker jag är tre för många . Eller kanske två iallafall. Jag blev helt paff idag, bokstavligen. Alla dessa gånger jag har åkt ner till Malmö och varit så fruktansvärt nervös då beslut om operation skall tas. Idag fanns det inte ens på min karta att det skulle ens kunna bli tal om ett ingrepp. Detta var istället så aktuellt för 2 månader då såret var som värst. Då ville jag verkligen att de skulle operera. För jag ville att något skulle hända och jag visste att det skulle inte läka. Nej, fortsatt antibiotika. Nu två månader senare opererar de. Tänk om de gjort de från början, då hade jag kanske varit tillbaka på jobbet nu och kommit 3 månader fram i rehabilitering. Istället står jag på punkt noll. Rehaben kommer börja om från början. Det skiljer 7 cm runt låren. Det är rena muskler som är borta. Som är omöjligt att behålla då den enda rehabiliteringen som får göras är rörelseträning. Jag blir så less på det, på hela jävla situationen. Vad är oddsen att ha ett sår i 3 månader? Vad är oddsen att ens få knäskålen urled från början? Den är typ 1/100. Att sedan få det ytterligare urled är 1 av de 100. Att sedan få ett sådant sår är så sällsynt att det aldrig hänt. Jag menar, vad är oddsen på allt detta att det skulle vara jag. Just nu går tankarna runt hela tiden, varför?.
